Blogg ångest
Jag är väl inte normsl nån stans.
Nu gar bloggen fått mig att gå prestationsångest i ett par dagar.
För vad?
Jag skriver ju för min egen skull.
För att sortera tankar och funderingar.
Det är rätt och slätt så jag ska tänka, den som läser gör det, och den som tycker det är trist låter bli.
Enkelt.
I söndags var det dags igen.
Lillkillen och bromsarna på hans bil.
Det är inte första gången det händer.
Nu blev det en kväll med skuvsnde igen.
Han blev inte 100% nöjd, så nu har han min bil och jag hans.
Jag åker ju typ 2 km.
Han 7 mil för att ta dig till jobbet.
Nu blev det sent igår så han sov kvar i stan jos stortjejen, och det blir nog lika i kväll.
Men jag behöver inte åka nånstans, så det gör inget.
Men jag tycker synd om honom, det har trasslat så med det där.
Han är duktig och kan laga själv tur är väl det !
Nu jobbar jag sista veckan på 25 %.
Nästa vecka planerar jag att gå upp på 50%
Jag ska prata med min läkare på måndag.
Det känns superläskigt men jag är också taggad på att komma vidare.
Jag gar klivit in och tagit tag i några fler grejer på jobbet nu, och det har funkat.
Jag får prova helt enkelt.
Vi roar oss på olika sätt här i byn på kvällarna, ag går ut och går eller grejar i trädgården.
Andra flyger omkring.
Jan puttrar omkring däruppe med sin lilla motor, låter ungefär som en båt :)
Härlig frihetskänsla kanske?
Tyvärr är det nog väldigt vanligt med prestationsångest för bloggen tror jag. Jag känner likadant ibland