Lillkillen, snart 7 år gammal har alltid haft ett otroligt smittande skratt.

När han börjar skratta , då kan ingen hålla sig allvarlig, allra minst jag.

Det brukar sluta med att vi skrattar båda två så tårarna rinner, medan resten av familjen för längesedan tröttnat på oss....

Just nu finns det en sak som roar honom omåttligt.

Det är när storasyster får sina utbrott eller sina idéer.
Som när hon är "kör ivägg" när jag försöker prata med henne, typisk tonåring alltså.

Han tycker hon beter sig så otroligt dumt, så han börjar skratta ..............

Gissa om storasyster blir trött på honom?
Inte blev det nån sväng in till stan idag inte.
Vaknade med huvudvärk.
Orkde inte kliva upp och gå ut och gå klockan 6.

Sen vaknade lillkillen trött, ont i huvudet och på ett hemskt humör.

Sa till honom att gå och lägga sig igen.
Han fick ta ledigt idag.

Jag struntade i soffbord, kläder och fönsterbräda.
Ha fick ligga i vår säng och se på tv medan ajg tog en promenad i maklig takt efter klcokan 8.

dammsög, tvättade lite och åkte till centralorten och gick på apoteket och hämtade medecin till stor killen, köpte jeans, blommor till värdinnan i morgon  och fikade :)

Det blir inte alltid som man tänkt sig, men bra ändå :)
och allt  flyter på.
Jamen då funkar det hur bra som helst hos oss!

Vi är något så tråkigt som en familj som mår bästa av att allt går i sina gamla väl intrampade hjulspår.

Jag är igentligen en rätt så spontan människa.
Blir i mellan vaven ordenligt frustrerad på att allt bara är vardag.

Men vad spelar det för roll?
När man får hem en glad och spralig kille från skolan varje dag?

När man får höra bara positiva saker från skolan, när man ser att ens barn trivs och mår bra?
När jag känner igen min son från den han var innan han började skolan.
Innan kraven på honom blev för höga , innan alla åtgärdprogram och innan alla lärarbyten, innan alla som borde ha förstått inte förstog och han fick på tok för mycket ansvar för sig själv, som han inte klarade av.
Innan han var tvungen att skrika och slå  och sparka för att få oss att förstå att han inte orkade.
Innan när han fortfarande var en glad och sorglös liten kille som älskade att  leka.

Jag ser den pojken igen.
Och jag är så otroligt tacksam.

Det är värt varenda telefonsamtal, varenda mail, varenda telefonkö varenda elevvårdkonferans , varenda psykolog och kurator möte, varenda kamp med rektorn, varenda gång jag fick ringa och vara den där jävla kärringen.
varenda gång jag gråtande åkte hem från bvc läkaren när hon bara ignorerade min oro.
Varenda natt jag legat vaken, varenda morgon jag gruvat mig för att stiga upp för att dagen som legat framför mig varit så tung.
varenda dag med sus och pip i öronen pga. stress.