Jag blev ju föreståndare på lilla affären 1 januari 2017.
 
Lite konstigt att plötsligt vara chef över sina jobbarkompisar.
Det går gått jättebra, vi är fortfarande mest jobbarkompisar.
Och vi har så roligt tillsammans.
De är helt fantastiska.
Och vi är ju så samspelta och alla kämpar åt samma håll.
Så länge det inte är några problem att ta tag i går det ju bra.
Sommaren och semestrarna väntar, och då det blir mer personal , ovan personal, mer kunder ,mer varor och stressigare, ja,då blir det mycket lättare situationer som kräver att chefen går in och styr upp.
Där känner jag mig obekväm.
Kanske mer att kallas chef än just jobbet att styra upp saker.
 
Något att jobba på.
Jag vet.
Kanske någon kurs, utbildning eller så?
Hur gör ni?
Vi måste ju vara många som gått från jobbarkompis till chef över sina jobbarkompisar.
Utbildat dig?
Satt nya gränser?Arbetslivet
 
 
Alla är olika, Chef., Ny chef, anställa, jobbarkompisar, sommarjobbare,
Nu är vi på väg hem igen.
Det är då jäkligt tråkigt att åka bil.
Jag ska väl inte klaga, sov nästan hela vägen upp och ett par timmar nu på vägen hem.
Maken kör hela vägen.
Han är otrolig !!
 
Att få vara med på dotterns examen var så härligt !
Som förälder blir man sprickfärdig av stolthet !
 
 Fil kand i psykologi .
En fin ceremoni klockan 12.00.
Klart vid 13.30.
Fotografering
 
 
och sen snabbt till hennes lägenhet och käka korv med bröd, och hjälpa henne stryka en klänning till kvällen, ett typ hopplöst uppdrag.
Kämpade en halvtimme och det blev inte mycket till resultat.
Men när den kom på var den så fin.
Vår äldsta dotter är så vacker.
Liksom vår yngsta .
Dom har nu ,när lilltjen ocksä nästan är vuxen, plötsligt blivit lik varandra i dragen.
Eller vad tycker ni?
 
Tillbaka på hotellet var det snabba ryck, byta om och så till mina föräldrars och makens föräldrars hotell och åka taxi till universitet för vidare färd med buss till Boden. 
Och Wetern Farm.
Fantastiskt ställe.
 
Superhärlig underhållning och otroligt god mat !
Jag är grymt stolt över att jag hoppade över desserten för jag var superlätt och undviker socker.
Ingen uppoffring alls.
 
Tjusiga var vi också. Men jösses att gå från där bussen släppte av oss till hotellet.
Så satans ont i fötterna!
Idag kan jag knappt få på mig mina vanliga skor.
Men vill man vara fin...
 
 
...Vi här bak i bilen.
 
Och här blir vi 80 mil. 
Luleå nästa.