I förmiddags åkte lilltjejen och jag och hämtade upp en lätt nervös Stortjej för att skjutsa henne till Arlanda. 
Hon hade tänkt ta tåget, men maken sa att vi kunde skjutsa henne. 
Han blev förstås inte med, för mycket att göra(jag  skulle inte märka så stor skillnad om jag bodde själv) 
Det var egentligen min jobbhelg, men jag tog ledigt. 
Tur var ju det. 
Tågen är försenade och maken hade inte tid. 
Jag hatar att köra bil, men såklart kunde jag skjutsa. Jag blir bara så vansinnigt trött när jag åker bil. Även när jag kör tyvärr. Får jag stanna en gång i timmen går det bra. 
Det hann vi nu inte, men det gick bra, tjejerna fick prata med mig. 
Vi kom i tid, hittade parkering vid terminal 2 och allt gick bra. 
Kramade om och önskade lycka till.  och hoppas att hon kommer iväg som hon ska. 
Vädret är inte på sitt bästa humör i Hongkong. 
Men förhoppningsvis har det lugnat sig innan hon kommer fram. 
Hon flög till London först. 
Och Jag fick ett sms kväll från henne från flygplatsen i London,planet såg ut att gå i rätt tid i alla fall.
 
I en termin är hon nu utbytesstudent i Hongkong. 
Min Stortjej är så duktig. Vi är så stolta över henne. 
Lite nervös är Jag såklart. 
Men Vi måste ju tro att det går bra. 
 
Tjejen är inte helt ovan vid att resa själv. USA, inom USA från San Francisco till Virgina, från virginia  till Washington. Från NewYork till Florida. Till London, Amsterdam och Egypten
 
Och hon är förnuftig och lugn och trygg i sig själv. 
Så det klart hon fixar det här. 
 
 
 
När vi kom tillbaka till hennes lägenhet, där lilltjejen ska bo,  så hittade vi hennes laddningskabel till datorn... Ja, ja, det lär väl gå att få tag på en ny i Hong Kong. 
 
 
 
 
 
Arlanda, Hong Kong, Tropisk storm, Vuxna barn,
Idag flyttade lilltjejen till lägenheten inför skolstarten. 
Lillkillen är hos sin bästa kompis. 
 
Maken är som för det mesta inte hemma. 
 
Så hunden och jag har varit ensamma i kväll. 
Det är lika bra att vänja sig. 
Men jösses vad knepigt det känns. 
Nästan så jag önskar jag hade haft en liten sladdunge på sådär 3år.
 
Nej, men jag är så glad att jag har min lilla vita lurviga 3 åring med svans och 4ben.
 
Idag när jag kom hem från jobbet hade hon varit hemma själv i 2 timmar. 
Inget konstigt med det, men när jag låste upp och öppnade dörren kändes det som korsdrag. 
Mycket märkligt. 
Men som vanligt var jag super kissnödig när jag kom hem. 
Så jag bara packade ur mjölken och fick in den i kylen och gick sen till toaletten. 
Då såg jag vad korsdrag kom ifrån. 
I sovrummet har vi en altandörr. 
Den stog helt öppen.... 
Jag ringde dottern. 
Ja sa, just ja,glömde visst stänga när jag tog in mina sängkläder. 
Alltså, inte bara glömt att låsa. Helt glömt att stänga. 
Så dörren hade stått helt öppen i 2 timmar. 
Men min lilla hund,hon var inne hon. 
Tvivlar på att hon varit ute alls. 
Hon gick möjligen ut och tittade på altan, men när ingen var ute stannade hon säkert inne. 
Hon är ganska väluppfostrad min prinsessa.
 
Ja för det mesta, hon är lite otålig nu, saknar promenaderna och att jaga bollar eller hämta fresbee. 
Så i kväll när vi mötte en dam som hon blev glad att träffa så la hon sig och gjorde praktiskt taget kullerbyttor. 
Och kom ur sitt halsband. 
Brydde mig inte om det, hon sticker ju ingenstans. 
Men då tog hon det här med motion i egen hand... Sprang som en raket runt i stora cirklar på gräsmattan. 
3 varv innan jag fick stopp på henne. 
Hon låtsades inte höra mitt "Stanna". 
 
Hon som måste vara stilla..... 
Det blev soffmys sen. 
 
 
 
 
 
 
Hund, Människans bästa vän, Utflugna barn, goldendoodle, labradoodle, tonåringar,
Jag har alltid varit social. 
Kanske inte Så lätt att få vänner, men massor av bekanta. 
Stor social kompetens. 
Att ta hand om kunder och få dem att känna sig välkomna och sedda har varit en styrka hos mig. 
Det är det fortfarande. 
I min yrkesroll har jag inga bekymmer. 
Jag fixar lätt den sociala kontakten. 
 
Sedan jag var sjuk, hade min utmattningsdeppression, har det blivit annorlunda. 
Innan jag blev sjuk gick  jag gärna med på fester, krogrunda någon gång när tillfälle gavs
Bjöd på middagar, blev bjuden på middagar. 
Åkte till kompisar och fika, eller träffade en kompis i stan och fikade. 
 
Hade kompisar, som jag pratade med på telefon då och då. 
Har aldrig haft lätt att bjuda in till kontakt, kontaktar någon mig blir jag glad. 
Men om jag kontaktar någon kanske dom bara  tycker jag tränger mig på. 
Vill inte pracka på någon mitt sällskap. 
 
Det har inte blivit lättare sedan jag var sjuk. 
Jag orkade inte träffa vänner då. 
Skaffade igen inga nya. 
Tappade kontakten med de få jag hade. 
De finns nog kvar, men tröttnade väl på att bjuda in och bjuda in och hela tiden få nej. 
Jag orkade verkligen inte. 
Först klarade jag inte av att ens vara vaken utan att gråta konstant. 
Sen var Jag vaken få timmar per dag och sov, sov,sov däremellan. 
Tappade förmågan att koncentrera mig. Kunde inte läsa och förstå det jag läste. 
Och kom inte ihåg någonting. 
Under den perioden var det omöjligt. 
Klarade ju inte ens av kontakten med mina barn på ett bra sätt. Orkade inte sitta med när flera pratade samtidigt. 
Titta på tv var jobbigt. Och program med mycket ljud omöjligt. 
 
Sakta blev jag bättre. 
Priotering ett var att klara av att vara delaktig i familjen. 
Sen jobbet på deltid. 
Men efter jobbet var jag sopslut. 
Det är fortfarande ett problem. 
Jag blir så trött av stress. 
Men jag har lärt mig hantera det. 
 
Men jag har blivit något av en ensamvarg. 
Det är familjen och jobbet. 
I övrigt är jag ensam. Många bekanta. 
Men inga vänner. 
Ingen jag kan lyfta luren och ringa till utan att känna det som jag tränger på. 
Ingen att åka hem till på en spontanfika. 
 
Jag har fantastiska jobbarkompisar, vi kan ha superkul tillsammans. 
Men det är också allt. 
 
Jag trivs med att vara själv. Jag behöver vara själv ibland. 
Men jag vill verkligen ha vänner också. 
Höra till. 
Jag vet bara inte hur jag ska bete mig. 
Lyfta luren och ringa någon jag inte ringt på flera år? 
Eller skaffa nya vänner?
 
Jag gick ju med i brukshundssklubben och har gått en valpkurs. Och någon temadag. 
Roligt! 
Sen har jag försökt gå på öppna träningar på klubben, men känner mig så utanför. 
Synen som en del har om att min hund är en"gatukorsning" har inte gjort det roligare att gå dit. 
 
Jag måste göra något åt det här. 
 
 
 
Alla är olika, Ensam, Psykisk ohälsa, Utmattningssyndrom,