I går kväll la min vackra, kloka,starka, dotter upp den här texten på sin Facebook sida. 
Jag kopierar den får ni läsa hennes upplevelse av Anorexin. 
Jag har självklart hennes tillåtelse att göra det. 
Det var en fruktansvärd tid i våra liv. 
Och jag är Så stolt och glad för att hon kommit dit hon är idag. 
 
Lilltjejens text :

Till en början drog jag ner på maten för att straffa min kropp och mig själv för att det var inte den kropp jag ville ha. Första försöket hann inte så långt innan mamma och skolan märkte vad som hände med den mat-glada tjejen, jag blev inskriven på ätstörningenheten för att få behandling och hjälp för att få en bra relation med mat. Det tog ungefär sommaren så var jag ute och ingen mera behandling behövdes. Strax efter det så förändrades mitt psyke, jag blev svag hatade mig själv och stod inte ut så jag började svälta mig för att straffa mig.
I starten var det bara ingen mat men sen kom han, min bästa vän och monstret i mitt huvud ÄTSTÖRNINGSMONSTRET, Jag var fast allt skulle bli bättre bara jag blev smalare och lyssnade på vad han sa. Jag tränade minst 3 gånger per dag.
Tiden gick vågen och monstret var min bästa vän dag ut och dag in stod jag på vågen en springtur och upp på vågen varenda litet hekto skulle räknas. Jag var rädd för vatten jag var rädd för att andvända smink speciellt runt munnen för tänk om jag skulle gå upp i vikt? Allt som betydde något var siffrorna på vågen.

Alla i min närhet som drog sig undan, jag blev så ensam men då fanns han ju där monstret som åt upp mig inifrån och ut. Det kanske var därför dom lämnade? Jag blev så självupptagen och förändrades i massor. Vad skulle dom säga? Det var nog lättare att bara försvinna.

Tiden gick kilona blev lägre och jag bara tröttare nu insåg mamma att det inte var bra så som jag sa. Åter igen inskriven på ätstörningskliniken, denhär gången var det allvarligt. Jag blev sjukskriven från skolan det var för farligt för mig att ens gå upp för en trappa. Mamma blev oxå sjukskriven för att vara hemma och hålla koll på mig och försöka få i mig mat så fort hon försvann för att gå ut med hunden eller bara hon lämnade huset så tränade jag. på Springturerna svimmade jag, så nu kunde jag inte längre springa bland folk så skogen blev mitt enda alternativ.

Jag skrek grät sparkade sprang iväg, vägrade och slog min mamma för jag TÄNKTE INTE ÄTA. Det var egentligen inte jag utan monstret. Han tvinga mig, jag gjorde allt han sa. Mina behandlare blev argare för varje vecka och alla - på vågen som dom klandrade mamma för. Våra möten i timmar för att få till ett matschema som passade just mig med 6måltider per dag, det fanns inte i min värld. Jag blev erbjuden och hotad med inläggning och sluten vård men jag vägrade, jag var inte sjuk??
Efter en tid insåg jag, mina behandlare tjatade om att jag hade anorexia hit och dit och efter en tid så insåg till och med jag att allt stämde ju in på de? Vad hade gått snett? Jag försökte bli frisk och äta men monstret var starkare än mig. Tillslut orkade jag inte längre, om inte jag hade fixat att bli frisk med all den hjälp skulle jag aldrig bli frisk. Så jag bestämde mig, jag satte mig och skrev ett brev till min familj, ett självmordsbrev. 14år satt jag och planerade min egen död.

Jag gav livet en chans, in och ut från akuten, mediciner, kamper med familjen.
Tänk Allt min stackars familj behövde gå igenom under den Tiden är hemskt. Alla skrik och kamper vid matbordet är bara en liten del av det. Men jag lyckades + och - om varannat tårar ångest och attacker och alla tankar på att bara avsluta allt.
Från ca min lägsta vikt var mellan 30-31 kilo på 166cm. Det är ett BMI på ca 11. Jag var utan mens i 2år, alla organ blev så svaga att kroppen inte orkade. Håret föll av och jag såg ut som ett spöke.

Idag står jag här, levande frisk och 100gånger starkare. Under denna resa har jag vuxit extremt, både på insidan och utsidan.
jag är fortfarande under behandling och går hos en sjukgymnast för kroppsuppfattning samt att jobba på min extremt skeva syn på kroppen, förhoppningsvis inte länge till. Men jag gör Oxå det med en frisk vikt. Anorexia kommer alltid att vara en del av mig alla ärr och den tiden från mitt anorektiska jag.

Snälla kan vi bara sluta tänka att alla tjejer SKA vara smala och att de är så fint?? Om ni bara visste hur många där ute som faktist är sjuka och som kämpar med att stå ut med sin kropps. När dom hela tiden får komplimanger om vad smala och fina dom är när dom egentligen är sjuk???? De är en sak att vara hälsosamt smal och en sak att vara sjukligt smal. Så snälla kan vi bara sluta med alla ideal och försöka beundra våra helt otroliga kroppar. Dela för att dom är så extremt häftiga och för att alla är olika. Och bara så ni vet de är sjukt hur många tjejer och killar jag möter varje gång jag är på ätstörningsenheten i lilla Gävle??!! Som jag bara vill stanna ge dom en kram tala om att de GÅR att bli bra OCH att det KOMMER att bli bra

 
 
Alla är olika, Anorexia, Bli frisk, Du duger dom du är, Var stolt, Ätstörningsenheten,
En jäkla rörig dag idag.
 
Började beta av min lista med alla jag skulle ringa i morse kl.07.00
Jour numret till vaktmästaren på storkillens bostadsområde.
Han skulle koka kaffe i går kväll så kaffebryggaren gick sönder. 
Knappen brann sa han när jag pratade med honom.
Men han drog ut kontakten och inga lågor utan bara blev svart .
Så försvann strömmen i köket.
Maken åkte dit med säkringar och var övertygad om att en propp hade gått.
Så var det inte. Hjälpte inte att byta. 
Så han hämtade en skarvsladd och satte i i kyl och frys, den var det inte mycket mer att göra klockan var 22.30.
Så jag ringde och felammälde. 
Tydligen hade nån huvudräkning ute gått.
Märkligt. 
Sen var det hälsocentralen och ätstörningsenheten.
Sonens allergi är såklart som sämst nu. Ny nässpray och ögondroppar.
Dotterns onda mage . Fick tag på sjukskötetskan på telefontiden.
Hon skulle prata med läkaren på eftermiddagen och återkomms till mig på eftermiddagen idag eller på en i morgon.
Jaha. 
Promenad med hunden.
Helt magiskt väder!
Men fort hem och duscha.
Och så i väg med bilen till verkstan, Vår AC funkar ju inte.
Ringa och boka ny klippning. Behöver vara vänta till 3/6.
Där hade jag tur ! Fick inte "min " frissa , men säkert okej ändå.
1.5 timme fick vi vänta på bilen.
Men nu fungerar det igen En liten läcka som dom inte hittade.
De fyllde på och sprutade in nån spårningsvätska.
Återbesök inbokat om sådär 3 veckor. Hoppas det håller tills dess!
Åkte och åt lunch . Och passade på att gå till apoteket för att hämta dotterns medicin, hon tog sista tabletten igår så det var verkligen i sista minuten.
Men vi skulle hämta ut i tisdags och då fanns det inget recept.
Missuppfattning mellan mig och sjukskötetskan på Länsät.
Hon skulle ringa läkaren på onsdagen lovade hon och på torsdag skulle vi hämta.
Då blev ju jag så dålig att jag inte kunde.
Så idag skulle vi fixa det.
Det fanns inget recept idag heller.
Då brann det i huvudet på mig !!
Vadfan !!!
Ringde receptionen. Inget svar. Ringde båda i vårt behandlingsteam.Ingen av dem svarade.
Jag blev super frustrerad! 
I tisdags eftermiddag ringde jag om det här och pratade in på telefonsvararen till en av behandlarna .
Hon skulle ringa upp så snart hon kunde sa hon i det inspelade meddelandet.
Hon ringde inte på tisdagen och när vi var dit på onsdag frågade jag henne om hon lyssnar på mitt meddelande. Men nej det hade hon inte.
Så jag hade inga förhoppningar om att det skulle hjälpa med ett lämnat meddelande.
Men jag hittade numret  till dietisten.  Hon svarade och lovade be läkaren skriva ut direkt efter lunch.
Senast 14 skulle sett finnas att hämta.
Kom till nytt apotek 14.07.
Inget recept.
Gick ut och väntade och lilltjejen fick så ont i magen att hon bara grät
 
Jag ringde 1177. Nu har jag fått nog.
 
Hon mår tillräckligt dåligt utan att behöva ha så jäkla ont i magen utan att få nån hjälp.
Sjuksköterskan som svarade förstod min frustration och fixade fram en akut tid på hälsocentralen.
 
In på apoteket igen
Fortfarande ingen jäkla medicin!
Då ringde den underbara receptionisten på Länsät och talade om att receptet var skickar redan för 1 timme sedan.
Vi var tvungna att åka  5 mil till hälsocentralen hemma. 
Och hoppas på att medicinen fanns på apoteket hemma.
Om receptet inte kommit in skulle det såklart blivit nåt fel och vi skulle få ringa så skulle som ordna det på något sätt lovade receptionisten.
Jag tackade och undrade i mitt stilla sinne vem som tänkte svara då när de aldrig annars gör det.
 
Läkaren på hälsocentralen föklarade att en akut tid var till för sånt som inte kunde vänta. Typ blödande magsår.
 
Jag förklarade att en inte som redan är i så dåligt skick och som gråter av smärta är akut nog för mig.
Då tog han tillbaka lite och förklarade att han inte förringar hennes smärta, men att en läkare som känner henne bättre måste ta tag i den vårdplanering som måste göras.
Men att han trodde det var tarmarna som spökade (Nähä?) Och skrev ut nåt kramplösande.
Okej. Smärtan hade lagt dig lite och han kände igenom magen och uteslöt lever, galla och blindtarmen. 
Så det var väl bra.
 
Så till apoteket och, hallelulja! Receptet fanns!
Äntligen kunde vi åka hem.
4 besök på apotek innan vi hade det vi skulle ha med oss.
Vi åkte hemifrån 8.40 och kom hem 16.10.
Och det ju skulle göra var klart 11.15.
Sen skulle vi handla lite och äta lunch. Men till 14 borde vi lätt ha varit hemma. 
Jag blir så jävla  trött.
Och det fina vädret?  Jo efter matlagningen och uppröjningen efter middagen tog jag min lilla  4 benta glädjespridare Och fick genom skogen.
Sååå varmt och såå skönt.
Mådde mycket bättre när jag kom hem.
 
 
 
 
Dottern. Fryser ont i magen.
Det har mer blivit ett standardläge.
Äter mer och får ont i magen  Äter mer men för lite, är i svält och fryser.
 
Men sista veckan har magontet ändrat karaktär.
Det är inte längre när hon ätit hon får ont i magen.
Hon har konstant ont i magen.
Långt ner från sida till sida. Och även en punkt på vänster sida i höjd med naveln.
Det har blivit sämre och sämre dag för dag.
Hon är trött och sover på dagarna med än förut.
 
I fredags ringde jag hälsocentralen. Så här kan vi inte ha det.
Hon behöver all energi till att äta och må bra. Bli frisk.
De vill inte, hon när gå genom ätstörningsenheten.
I alla fall börja  för.
Jag ringde vårt  behandlade team för.
Inte telefontid. Men de har sagt att det bara är att ringa om det är något så här som av sig.
Ringde sjuksköterskan först. Inget svar.
Och inget inspelat meddelande. Och då vågade jag inte lämna nån information. Tänk om det är fel nummer ( har bara mobilnummer till henne)
Ringde den andra, terapeuten, hon svarade inte.
Men jag lämnade ett meddelande eftersom hon hade ett inspelat meddelande då jag visste att det var rätt.
Förklarade läget och att jag inte visste hur jag skulle gå vidare. Vad henne höra av sig.
Det var på fredag förmiddag.
Hon ringde inte upp.
Smärtan har startat sig . Om det var en femma på smärtskalan i torsdags så är det 7-8 idag.
 
Men var tusan kan vi få hjälp? 
Inte om 3 dagar. Vi behöver  hjälp nu eller i alla fall i morgon.
Jag kanske är fånig när det gäller lilltjejen.
Men hon är så skör. 
Och hon är tålig i vanliga fall. En liten tuffing.
Lillasyster. Härdad.
 
Maktlös. 
En känsla jag blivit välbekant med.
 
Anorexia,