Ni har väl kanske sett mina glada, starka stolta känslor när jag gick ner i vikt.
Glad, stolt och så jäkla nöjd med mig själv.
 
Det gick lätt.
Det gck snabbt.
Det var roligt.
Det gav kickar av att ha kontroll.
 
Kontrollen är tappad.
Kilona är tillbaka.
Likaså känslan av att misslyckas.
 
Jag gick ner 22 kg.
 
Jag har jeans i modell superskinny, super low. storlek 28 och dom satt som en smäck.
Jag var smalare än när jag var innan jag fick barn. Säkert har jag inte varit så smal sedan jag gick i 8:an.
Folk påpekade att jag blivit så smal!
Och så fin.
Och FÖR smal, och nä, Malin nu räcker det!
Och gissa om det triggade mig.
Höftben, hoppsan, visste inte att jag hade såna!
Att bh:n kunde göra ont för att bågen skavde på revbenen, oj, visste inte att det kunde vara så.
Häftig känsla.
 
Sjukt.
 
Fattar inte vad det är för fel på mig som bara inte kan stanna i vikt. Gå ner, japp, lätt som en plätt, gå upp, jodå, ännu lättare.
Och jag vet, min vikt är det ingen annan än jag som bryr mig i.
Men, Känslan av att misslyckas, den är så jäkla jobbig.
 
Vad vore det för fel med lite lagom i i det här sammanhanget. inte fet, inte för smal, utan lagom.
Lite sund.
Lite välmående bara.
 
 

Kommentera

Publiceras ej