Jag är ju egentligen en kattmänniska.
Har Varit hundrädd från 1års åldern till för sådär 4år sedan.
När jag plötsligt en dag bara längtade efter en egen hund.
Jag vet, det låter helt skruvat.
Från att vara så hundrädd att jag fick panik har började gråta om jag ställdes inför en lös hund. Till att plötsligt vara helt övertygad om att jag skulle ha en hund.
Ingen aning om hur det gick till, kanske gör utmattningssyndrom depression verkligen en till en ny människa på många sätt.
Inte bara negativa.
Ja inte vet jag.
Men för att återgå till katter.
Värdens sötaste lilla katt som lilltjejen såg efter förra veckan har ju väckt kattlängtan igen.
Tror att Asta skulle gilla en liten katt kompis.
Men, allergin....
Och idag när Asta gick lös fick hon syn på en katt som sprang iväg för att den fick syn på henne, så satte hon hon efter... Jag ropade ju åt henne att stanna och det Gjorde hon direkt.
Men katter är så spännande. Kanske vill dom leka?
 
Grannen har föresten en liten valp nu.
Såklart den sötaste man kan tänka sig. 
Och de allra vassaste tänder man kan tänka sig. 
Mina  händer och armar har tydliga bevis på det. 
 
Men Asta har inte fått hälsa på honom än. Men de har sett varandra på håll. 
Idag pep valpen och funderade om det kanske var en extra mamma det där. Lilla sötnos. 
 

Kommentera

Publiceras ej