I går kväll la min vackra, kloka,starka, dotter upp den här texten på sin Facebook sida. 
Jag kopierar den får ni läsa hennes upplevelse av Anorexin. 
Jag har självklart hennes tillåtelse att göra det. 
Det var en fruktansvärd tid i våra liv. 
Och jag är Så stolt och glad för att hon kommit dit hon är idag. 
 
Lilltjejens text :

Till en början drog jag ner på maten för att straffa min kropp och mig själv för att det var inte den kropp jag ville ha. Första försöket hann inte så långt innan mamma och skolan märkte vad som hände med den mat-glada tjejen, jag blev inskriven på ätstörningenheten för att få behandling och hjälp för att få en bra relation med mat. Det tog ungefär sommaren så var jag ute och ingen mera behandling behövdes. Strax efter det så förändrades mitt psyke, jag blev svag hatade mig själv och stod inte ut så jag började svälta mig för att straffa mig.
I starten var det bara ingen mat men sen kom han, min bästa vän och monstret i mitt huvud ÄTSTÖRNINGSMONSTRET, Jag var fast allt skulle bli bättre bara jag blev smalare och lyssnade på vad han sa. Jag tränade minst 3 gånger per dag.
Tiden gick vågen och monstret var min bästa vän dag ut och dag in stod jag på vågen en springtur och upp på vågen varenda litet hekto skulle räknas. Jag var rädd för vatten jag var rädd för att andvända smink speciellt runt munnen för tänk om jag skulle gå upp i vikt? Allt som betydde något var siffrorna på vågen.

Alla i min närhet som drog sig undan, jag blev så ensam men då fanns han ju där monstret som åt upp mig inifrån och ut. Det kanske var därför dom lämnade? Jag blev så självupptagen och förändrades i massor. Vad skulle dom säga? Det var nog lättare att bara försvinna.

Tiden gick kilona blev lägre och jag bara tröttare nu insåg mamma att det inte var bra så som jag sa. Åter igen inskriven på ätstörningskliniken, denhär gången var det allvarligt. Jag blev sjukskriven från skolan det var för farligt för mig att ens gå upp för en trappa. Mamma blev oxå sjukskriven för att vara hemma och hålla koll på mig och försöka få i mig mat så fort hon försvann för att gå ut med hunden eller bara hon lämnade huset så tränade jag. på Springturerna svimmade jag, så nu kunde jag inte längre springa bland folk så skogen blev mitt enda alternativ.

Jag skrek grät sparkade sprang iväg, vägrade och slog min mamma för jag TÄNKTE INTE ÄTA. Det var egentligen inte jag utan monstret. Han tvinga mig, jag gjorde allt han sa. Mina behandlare blev argare för varje vecka och alla - på vågen som dom klandrade mamma för. Våra möten i timmar för att få till ett matschema som passade just mig med 6måltider per dag, det fanns inte i min värld. Jag blev erbjuden och hotad med inläggning och sluten vård men jag vägrade, jag var inte sjuk??
Efter en tid insåg jag, mina behandlare tjatade om att jag hade anorexia hit och dit och efter en tid så insåg till och med jag att allt stämde ju in på de? Vad hade gått snett? Jag försökte bli frisk och äta men monstret var starkare än mig. Tillslut orkade jag inte längre, om inte jag hade fixat att bli frisk med all den hjälp skulle jag aldrig bli frisk. Så jag bestämde mig, jag satte mig och skrev ett brev till min familj, ett självmordsbrev. 14år satt jag och planerade min egen död.

Jag gav livet en chans, in och ut från akuten, mediciner, kamper med familjen.
Tänk Allt min stackars familj behövde gå igenom under den Tiden är hemskt. Alla skrik och kamper vid matbordet är bara en liten del av det. Men jag lyckades + och - om varannat tårar ångest och attacker och alla tankar på att bara avsluta allt.
Från ca min lägsta vikt var mellan 30-31 kilo på 166cm. Det är ett BMI på ca 11. Jag var utan mens i 2år, alla organ blev så svaga att kroppen inte orkade. Håret föll av och jag såg ut som ett spöke.

Idag står jag här, levande frisk och 100gånger starkare. Under denna resa har jag vuxit extremt, både på insidan och utsidan.
jag är fortfarande under behandling och går hos en sjukgymnast för kroppsuppfattning samt att jobba på min extremt skeva syn på kroppen, förhoppningsvis inte länge till. Men jag gör Oxå det med en frisk vikt. Anorexia kommer alltid att vara en del av mig alla ärr och den tiden från mitt anorektiska jag.

Snälla kan vi bara sluta tänka att alla tjejer SKA vara smala och att de är så fint?? Om ni bara visste hur många där ute som faktist är sjuka och som kämpar med att stå ut med sin kropps. När dom hela tiden får komplimanger om vad smala och fina dom är när dom egentligen är sjuk???? De är en sak att vara hälsosamt smal och en sak att vara sjukligt smal. Så snälla kan vi bara sluta med alla ideal och försöka beundra våra helt otroliga kroppar. Dela för att dom är så extremt häftiga och för att alla är olika. Och bara så ni vet de är sjukt hur många tjejer och killar jag möter varje gång jag är på ätstörningsenheten i lilla Gävle??!! Som jag bara vill stanna ge dom en kram tala om att de GÅR att bli bra OCH att det KOMMER att bli bra

 
 
Alla är olika, Anorexia, Bli frisk, Du duger dom du är, Var stolt, Ätstörningsenheten,

1 kommentarer

Malin B

11 Aug 2017 18:48

Vilken klok dotter du har.
Du är stolt med all rätt, fortsätt med det!
Gripande läsning om en hemsk sjukdom.

Kommentera

Publiceras ej