Ensamvarg
Jag har alltid varit social.
Kanske inte Så lätt att få vänner, men massor av bekanta.
Stor social kompetens.
Att ta hand om kunder och få dem att känna sig välkomna och sedda har varit en styrka hos mig.
Det är det fortfarande.
I min yrkesroll har jag inga bekymmer.
Jag fixar lätt den sociala kontakten.
Sedan jag var sjuk, hade min utmattningsdeppression, har det blivit annorlunda.
Innan jag blev sjuk gick jag gärna med på fester, krogrunda någon gång när tillfälle gavs
Bjöd på middagar, blev bjuden på middagar.
Åkte till kompisar och fika, eller träffade en kompis i stan och fikade.
Hade kompisar, som jag pratade med på telefon då och då.
Har aldrig haft lätt att bjuda in till kontakt, kontaktar någon mig blir jag glad.
Men om jag kontaktar någon kanske dom bara tycker jag tränger mig på.
Vill inte pracka på någon mitt sällskap.
Det har inte blivit lättare sedan jag var sjuk.
Jag orkade inte träffa vänner då.
Skaffade igen inga nya.
Tappade kontakten med de få jag hade.
De finns nog kvar, men tröttnade väl på att bjuda in och bjuda in och hela tiden få nej.
Jag orkade verkligen inte.
Först klarade jag inte av att ens vara vaken utan att gråta konstant.
Sen var Jag vaken få timmar per dag och sov, sov,sov däremellan.
Tappade förmågan att koncentrera mig. Kunde inte läsa och förstå det jag läste.
Och kom inte ihåg någonting.
Under den perioden var det omöjligt.
Klarade ju inte ens av kontakten med mina barn på ett bra sätt. Orkade inte sitta med när flera pratade samtidigt.
Titta på tv var jobbigt. Och program med mycket ljud omöjligt.
Sakta blev jag bättre.
Priotering ett var att klara av att vara delaktig i familjen.
Sen jobbet på deltid.
Men efter jobbet var jag sopslut.
Det är fortfarande ett problem.
Jag blir så trött av stress.
Men jag har lärt mig hantera det.
Men jag har blivit något av en ensamvarg.
Det är familjen och jobbet.
I övrigt är jag ensam. Många bekanta.
Men inga vänner.
Ingen jag kan lyfta luren och ringa till utan att känna det som jag tränger på.
Ingen att åka hem till på en spontanfika.
Jag har fantastiska jobbarkompisar, vi kan ha superkul tillsammans.
Men det är också allt.
Jag trivs med att vara själv. Jag behöver vara själv ibland.
Men jag vill verkligen ha vänner också.
Höra till.
Jag vet bara inte hur jag ska bete mig.
Lyfta luren och ringa någon jag inte ringt på flera år?
Eller skaffa nya vänner?
Jag gick ju med i brukshundssklubben och har gått en valpkurs. Och någon temadag.
Roligt!
Sen har jag försökt gå på öppna träningar på klubben, men känner mig så utanför.
Synen som en del har om att min hund är en"gatukorsning" har inte gjort det roligare att gå dit.
Jag måste göra något åt det här.