pillris

 

Hon fyller 2 år idag, vår lilla glädjespridare.

 

För 2 år sedan visste jag inte att hon fanns.

Jag trodde inte att drömmen om en egen hund någonsin skulle bli verklighet.

Maken var måttligt intresserad.

Han trodde verkligen inte det skulle finnas en hund som han tålde med sin allergi och som lillkillen tålde med sin allergi.

Han trodde nog inte heller att jag som varit hundrädd hela mitt liv var helt seriös med mitt tjat om hund.

Men det var jag.

Det fannsingenting jag ville mer än att ha en egen hund, en kompis att alltid ha vid min sida.

Jag var nästan alltid hemma.

Oftare och oftare ensam.

Barnen har sina egna aktiviteter och maken var och är, sällan hemma.

 

Jag  vill ha en hund.

Inte llas nödvändigt en valp.

Helst inte en valp.

Jag kunde ju inget om hundar.

 

Men det skulle vara en doodle.

 

Labradoodle eller goldendoodle.

Jag hade titta på coocerpoo också, men vi var rätt överns om att vi inte ville ha en liten hund.

Vi ville försöka komma i kontakt med en doodle för att kunna hälsa på och få en hint om allergikerna skulle kunna tåla en sån.

Fick ingen respons på min sökning på facebook.

 

Var i kotakt med humlamadenslabradoodle.com

De var så snälla och skickade en bita av en väl använd filt.

 

Det gick i alla fall bra.

 

Ställde mig på intrsselistan för valp därifrån.

Planerade att åka ner och titta oc känna på hundarna vid tillfälle.

Lång resa för oss bara.

Inget man gör över en dag.

Dessutom behövde vi spara pengar.

 

Men så  hittade jag en annons på blocket.

Och blev helt betagen.

Ringde och fick veta att alla var tingade.

Blev såklart besviken, men jag hade ju inte vågat hoppas så mycket heller. Det var så många hinder i vägen.

 

Men så ringde mobilen en kväll.

En kvinna presenterade sig Som L och frågade om vi fortfarande var intresserde av en valp.

Hon hade ett återbud och därför en liten tik kvar.

 

Jag talade om att vi hade 2 allergiker i familjen och hon hade inga problem md det, ofta såna som köpte deras valpar.

Det brukade gå bra.

men vi fick såklart komma och hälsa på och prova hur det kändes så många gånger vi behövde om vi blev akutella som eventuella ägare till lilltjejen,

 

Vi åkte dit dagen efter.

Och möttes i dörren av 3 stora skällande lurviga guldgula hundar !!

Valparnas mamma,mormor och morfar.

Helt underabara!

 

7 små valpar och 3 vuxna hundar i ett kök.

Den stora morfar Morris vann mitt hjärta på nolltid.

Han var den  charmigaste ,gladaste och  vackraste hund jag någonsin träffat.

Maken tog en hund i knät och klappade och gosade så mycket han kunde med dem för att kunna upptaäcka om han kände av dem så snabbt som möjligt,

 

Ägrna berättade att det redan varit 2 olika familjer och tittat på lilltjejen.

Men att de av olika anledningar inte tyckt det kändes bra.

 

Men innan vi åkt därifrån så var de överens om att vi var den familj hon väntat på. Så ville vi så fick vi köpa henne.

Vi skulle såklart få fundera och höra av oss sen.

Jag kollade med maken och sonen och vi betämde oss på studs.

Det kände bra.

Hon var vår.

Vi fick naturigvis lämna tillbaka henne om det skulle visa sig att de inte skulle tåla henne, gud förbjude!

I så fall skulle hon få bo kvar hos dem med sin mamma.

Såklart inget vi ens ville tänka på.

Men ändå en trygghet och en bra lösning för henne i så fall.

 

Det blev inte  labraddole eller goldendoodle , det blev en del av båda:)

Mamma och hennes föräldrar i många generationer var golendoodlar och pappa samma sak men labradoodle.

För oss hade det ingen som helt betydelse,

Hon var perfekt.

 

Det blev en lång väntan innen hon var 8 veckor och vi fick hämta henne.

Det var första dagen på makens semster.

Jag fick jobba 2 veckor til innan min semeter kom, men på så sätt var vi hemma 6 veckor.

Fy tusan vad jobbigt det var att lämna sötnosen och åka till jobbet.