Kampen dem i mellan. Lilla ungen min mot ätstörningsmonstret som bitit sig fast i henne  med full kraft.
Ja hittills går det inget vidare.
Lilltjejen blir tunnare och tunnare. Blekare och tröttare. 
Och det gör så satans ont i mamma hjärtat. 
 
Att se  hur hon kämpar och hela tiden förlorar.
Hur ångesten sliter i henne och hotar ta över hela henne.
 
Jag måste orka. Jag kommer att orka.
Men jag är trött och så jäkla ledsen i bland.
 
Och ansvaret är mitt.
Mat är medicin.
Men när maten är den största fienden?
När ångesten tar över. 
När ätmonstret tar över och hindrar henne att äta.
Gör det helt omöjligt.
Och vikten går ner. Vecka för vecka.
Ansvaret är mitt.
Men hur i helsike ska jag göra?
 
I kväll blev det övermäktigt. Hon orkade liksom inte finnas till.
Jag blev så rädd.
Jag är inget proffs. Jag är en rädd mamma.
 
Jag ringde 1177.
Och blev skickad till akuten med henne.
 
Nu är vi hemma igen 4, 5 timme senare.
Och ja. .. Vi vet i alla fall att puls och blodtryck inte är så illa.
Och EKG var jättefint.
Bra.
Men det var inte det jag var mest orolig för.
 
Ska försöka sova nu.
Att få i lilla tunna tjejen nåt mer idag var uteslutet. 
 
I morgon fortsätter kampen.
Vi ger oss aldrig.
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej