Efter några år....
Det var nu väldigt längesedan jag ens tittade in på min lilla blogg.
Men bättre sent än aldrig.
Jag har läst mina egna inlägg lite här och där och det är ju på sätt och vis som att läsa sin egen dagbok.
Mycket har hänt genom åren som man nästan glömt bort.
Små vardagshändelser som inte betyder ett smack för någon annan än mig själv, visst, men det är sånt jag fyllt min blogg med.
Och det är väl just det som är det fina med en blogg, den är min, och jag kan göra vad jag vill med den.
Ingen måste ju läsa :)
Men för min återblick var det värdefullt.
Att kika tillbaka på inlägg från när lillkillen och liltjejen var små tandlösa 6 åringar.
Underbart !
Numera är de snart 15 år, går på körskola och ska ta AM kort .
Och trots tonårsfasoner och allt var det innebär fortfarande mina små go´bitar.
Fast båda är längre än jag och tycker att mamma är skittöntig i mellan varven så har vi fortfarande så kul ihop:)
Mycket har hänt sedan jag sist bloggade.
Jag har varit in i den där jäkla väggen.
En resa som aldrig tar riktigt slut.
Jag tror inte att jag någonsin blir riktigt samma människa igen.
Efter en sån smäll och efter att ha jobbat sig tillbaka till livet igen.
(För just så illa var det. Man orkar liksom inte leva, men orkar ingenting)
Så kan man inte bli densamma. Man omvärderar så mycket, och man måste ändra lite på sig själv för att inte hamna där igen.
Det kan jag acceptera.
Svårare är att ha tålamod med att mitt minne inte är det samma längre.
Och jag har mycket svårare att lära mig nya saker.
Komma ihåg saker , hålla många bollar i luften, som jag var så jäkla bra på, det funkar inte längre.
Och flera månader, ja kanske ett år, är helt borta ur mitt minne.
Jag trodde det skulle komma tillbka, men än har det inte gjort det.
Frusterande, och jättesvårt att få folk att förstå. Nej jag låtsas inte att jag inte kommer ihåg viktiga händelser , möten och roliga upplevelser.
Jag kan inte komma ihåg det.
Jag har varit så ledsen, men väljer nu att inte bry mig om sånt jag inte kan påverka.
Är det något viktigt jag glömt?
Jamen berätta det för mig då!!!
Hur som helst. Livet går vidare.
Och det finns en lite tjej som hjälp mig mycket med det.
Hon är lurvig och mjuk, har 4 ben och en svans som alltid viftar glatt.
Asta heter hon och är nu snart 2 år.
Jag so mvarit så hundrädd i alla år. Är nu hundägare . Visst tusan händer det saker med en när man varit sjuk :)
