pillris

En kompis på jobbet fyllde 40 i december och jag nu i februari.

 

Hon beskrev det som att hela hennes tillvaro ställts på ända. Hon ifrågasätter jobbet, boendeorten, huset, sambon.

Ja kort sagt, allt kändes upp och ner.

 

Jag har inte trott på det där med kriser i särskilda åldrar.

Men det ligger kanske något i det.

När hon beskrev hur det kändes , kunde det ha vait jag som beskrev min tillvaro.

 

Från att ha varit fullkomligt nöjd med tillvaron, till att grubbla över det mesta.

 

Fast det klart.

Mycket är på gång i mitt liv just nu.

Jag bytte jobb.

Tvillingarnas skola ska stänga och de börjar en ny till hösten i en grannby.

Storkillen ska börja gymnasiet, och har inte betyg för att gå det han vill.

Det är en massa trassel, kontakter med syv osv. En massa som jag inte vill gå in närmare på.

Men det är jobbigt.

 

Stortjejen har fått en plats som aupair, hon sticker till San francisco i börjann på april och ska vara borta ett år.

Jag är jätteglad för hennes skull, men visst är ett år en jättelång tid.

Och inte kan jag bara åka och hälsa på.

Har varken råd  eller möjlighet.

Jag med mitt lokalsinne kan ju inte ens komma till Arlanda utan att komma vilse.

Måtte min lilla tös trivas och ha det bra i sin nya familj.

2 grabbar på 8 år ska hon ta hand om :)

Och tänk om hon hittar kärleken och blir kvar!!!!!?????

 

Jag som längtar efter att bli mormor, tänk om jag skulle få bli det, och ha barnbarnet i USA?

 

Nä, nu är det fria fantsaier och mardömmar.

Bryt!

 

 

Det innebär att ingen i vår familj kommer att jobba/ gå i skola i vår by, utan alla ska åka.

Resor till skolor, resor till jobb, resor till träningar.

Undra på att jag ifrågasätter om vi verkligen ska bo här.

 

Nu vill ingen i vår familj flytta, utom möjligen då jag.

Och att sälja vårt hus skulle väl förmodligen vara mer eller mindra svårt, kanske omöjligt?

 

Men tankarna snurrar.

 

Vår dotter fyller 20 i höst.

I sommar har jag och maken varit i hop i 22 år....Med allt vad det innebär.

 

 

Nej, visst tusan har jag att fundera över. At det råkar sammanfalla med 40 års dagen... Ja, ja.

 

Stortjejens kompis sedan hon var liten, lilla M, berättade förra veckan att hon blir mamma i Juli. Sjölv fyller hon 21 i sommar.

Så roligt.

Jag tänker inte komma med ett enda höjt ögonbryn.

Några har antytt att hon och killen inte varit ihop så länge, att hon är så ung osv.

Får snabbt tyst på dem när jag berättar att jag var 20 när min äldsta föddes och att jag och maken bara varit i hop drygt ett halv år när jag blev gravid.

Nä, sånt skitsnack får dom ta med någon annan.

 

Så det så!

 

Hennes mamma ska för övrigt bi både farmor och mormor inom loppet av 4 månader.  Åhhh, vad mysigt!!!