Idag har jag stressat runt och städat, promenerat, tvättat, försökte fålla upp jobbarbyxorna, men naturligtvis hittade jag inte den svarta tråden.
Lilltjejen är misstänkt i det fallet.
 
Men va tusan, mörkblå fick det bli. Snabbt och enkelt trodde jag.
Fram med symaskinen och upp med första fållen. Det blev såklart ett veck..... men kanseke det inte skulle synas....?
Tog nästa ben, och då betämde sig min symaskin för att det var matdags.
Den försökte tugga i sig byxorna.
Trasslade loss dem, och började om. Nope, samma sak i gen.
 
Fram med sprätten och så åkte jag till mamma.
Tur att hon inte såg hur det såg ut från början. Hon hade slitit sitt hår i förtvivlan över sin äldsata dotters totala brist på respekt för konsten att sy snyggt och prydligt, ändamålsenligt och  medr ätt färg för och snyggt slutresulatat.
 
Nåja, byxorna fixade.
Till affären en sväng.
Stressad, för nu gick klockan fort.
 
Stannade till vid postlådan och där hittar jag detta.
 
 
 
 
Från en kund och styrelseledamot och hennes man.
 
Jag får tårar i ögonen och hjätat blir varmt.
Stressen rann lixom bort.
 
Nu åker jag till Ica för att jobba den första dagen på min projektanställning.
 

Kommentera

Publiceras ej