Så vackert
En underbart vacker begravning.
Det svåraste och sorgligaste jag varit med om.
Men ändå så vackert.
Massor av blommor.
Mycket folk.
Att se familjens smärta gjorde så oerhört ont.
Jag trodde jags kulle klara begravningen bra.
Inte gråta.
Vara stark, när de andra var så ledsna.
Klockringningen gick bra.
Sen spelade kantorn sov du lilla videung på piano.
Så oerhört vackert.
Då började jag gråta.
Sen var det omöjligt att sluta.
Lilla söta pojken.
Vi saknar dig så!
När vi kom ut ut kyrkan och hade stått utanför en liten stund, kom en ehl radda skotrar åkande, fort stegrande, det dånade, rätt över kyrkgången längre ner och vidare över åkrarna.
Var det en slump?
Kanske.
Men jag tror inte det.
Hur som helst, Pojken skulle ha älskat det !
Tungt... Att inte gråta på begravning tror jag är omöjligt om man är lite empatisk. Att inte gråta på ett barn man känner begravning vore nästan konstigt.
Jag har inte den självbehärskningen, på gott och ont.
Kramar <3