När kuggarna går i varandrandra

och allt  flyter på.
Jamen då funkar det hur bra som helst hos oss!

Vi är något så tråkigt som en familj som mår bästa av att allt går i sina gamla väl intrampade hjulspår.

Jag är igentligen en rätt så spontan människa.
Blir i mellan vaven ordenligt frustrerad på att allt bara är vardag.

Men vad spelar det för roll?
När man får hem en glad och spralig kille från skolan varje dag?

När man får höra bara positiva saker från skolan, när man ser att ens barn trivs och mår bra?
När jag känner igen min son från den han var innan han började skolan.
Innan kraven på honom blev för höga , innan alla åtgärdprogram och innan alla lärarbyten, innan alla som borde ha förstått inte förstog och han fick på tok för mycket ansvar för sig själv, som han inte klarade av.
Innan han var tvungen att skrika och slå  och sparka för att få oss att förstå att han inte orkade.
Innan när han fortfarande var en glad och sorglös liten kille som älskade att  leka.

Jag ser den pojken igen.
Och jag är så otroligt tacksam.

Det är värt varenda telefonsamtal, varenda mail, varenda telefonkö varenda elevvårdkonferans , varenda psykolog och kurator möte, varenda kamp med rektorn, varenda gång jag fick ringa och vara den där jävla kärringen.
varenda gång jag gråtande åkte hem från bvc läkaren när hon bara ignorerade min oro.
Varenda natt jag legat vaken, varenda morgon jag gruvat mig för att stiga upp för att dagen som legat framför mig varit så tung.
varenda dag med sus och pip i öronen pga. stress.